63 - Frankfurt Marathon
Datum: 29 oktober 2017
Min tid: 2:56:30
Väder: Sol, moln, regn, sol, 12 grader, 8m/s NV
Det här var marathonloppet jag vann. Jag vann inte på det vanliga sättet, genom att komma först. Jag vann långt innan segraren kom i mål, faktiskt flera månader innan. På nummerlappsmässan i samband med Stockholm Marathon anordnade Frankfurt Marathon ett lotteri där första pris var en start i Frankfurt. Och ja, jag vann!
Helt plötsligt stod jag där med en startplats till ett stort, snabbt, välarrangerat höstmarathon. På Stockholm Marathon fick jag ett nytt färskt personligt rekord på 3.01.34. Jag hade på känn att jag, om jag hade en bra dag, kunde slå mitt gamla rekord, det gick verkligen över förväntan, jag kom långt under och väldigt nära tre timmar. Jag insåg att drömgränsen att gå under tre timmar kanske ändå var möjlig. Därmed så blev mitt mål på Frankfurt Marathon ganska självklart, sub3.
Min nummerlapp
Det hade nog varit bra att börja satsa mot Frankfurt redan där och då i juni, men jag hade redan ett gäng lopp inplanerade. Bland annat ett Ironman. Så satsningen fick vänta. Sen så hade jag fått mitt startnummer 6303 direkt och jag tyckte det kunde vara kul om jag då gjorde mitt 63:e marathonlopp. Och då var jag tvungen att springa ett gäng maror till först (Stockholm var nummer 55). Vilket innebar att satsningen kunde börja först efter det 62:a loppet i början av september. Satsningen gick sådär, jag blev naturligtvis sjuk ganska omgående och missade bland annat Lidingöloppet (startnummer 630). Det verkar ligga en förbannelse över just det loppet för min del, jag har fått kasta in handduken innan start fler gånger än jag deltagit. Det har varit vrickade fötter, ramlat rakt på en stenbumling på en orienteringstävling, en gång blev jag till om med överkörd av en bil innan. Så jag kanske ska vara glad över att det bara var en förkylning den här gången.
Nåväl förkylningen störde satsningen ganska mycket. Missad mängdträning och formen långt nere i källaren med mindre än en månad kvar. Jag valde att köra en extrem nödplan, där det fick bära eller brista. Steg ett var att vänja kroppen att vara ute länge. Blev tvungen att springa långpass väldigt nära inpå bara för att få till några. Enligt skolboken så ska man normalt trappa ner mängden månaden innan maran och satsa på ökad fart. Jag gjorde tvärtom. Men jag var desperat. Sen klämde jag in ett hårt formtoppande 10 kilometerspass bara några dagar innan. Typ när man normalt ska vila nästan helt. Desperat, som sagt. En löpare som var mycket osäker på både form och kapacitet for alltså iväg till Frankfurt.
Banan, ja den ser faktiskt ut som en banan
Låtsades vara elit och värmde upp
Men sådär gör väl ändå inte eliten?
Var fruktansvärt nervös på uppvärmningen. Hade svårt att göra en ordentlig uppvärmning.
Jag ville bara ge upp och ställa in loppet. Samtidigt så ville jag bara iväg och få det gjort.
Jag klarade några korta ruscher i alla fall. Sen fick det vara nog. Hur skulle det gå?
Under tre timmar är svårt, i snitt ska varje kilometer gå på 4 minuter och 15 sekunder.
21.15 per fem kilometer blir det.
Ett ganska snabbt tempo för mig. Hade bara klarat det tempot på tre träningspass under
året, och då på fem eller tio kilometer. Några kilometrar skulle antagligen gå långsammare.
Särskilt på slutet när jag blivit trött. Alltså måste några gå snabbare också.
Problemet är bara att det är inte så lätt att springa så mycket snabbare. Man blir lätt
väldigt trött. Bara några sekunder för snabbt kan få en att tappa minuter i slutet av loppet.
För att inte tala om man skulle råka dra på sig mjölksyra. Samtidigt visste jag att jag skulle
bli tvungen att ligga farligt nära den gränsen. Hjälp! Kan jag inte få slippa springa?
Varför gör jag sånt här?
På väg till start (Bild frankfurt Marathon)
Och där gick starten. Eller var det löparna som gick iväg?
Kilometer 0-5
Jag hade tilldelats startfållan längst fram, för löpare som springer på 2.59 eller snabbare. Smet in bland de andra och försökte låtsas vara proffsig. Jag ställde mig så långt fram jag vågade någonstans i mitten av startfållan. Ah! Vad gjorde jag här framme? Hybris? Antagligen. Jag försökte smällta in och försökte övertyga mig själv att jag visst kunde springa snabbt. Väldigt snabbt. Klart snabbare än jag någonsin tidigare gjort.
Med minuten kavar till start får jag syn på mellantidsarmbandet på löparen framför. Hmm, med de mellantiderna
så kommer hon få en sluttid på kring tre och en halv timme. Tre och en halv timme! Vad 2017 gjorde hon här framme?
Hon borde ju ha stått två startgrupper längre bak. Inte här i mitten av den här startgruppen där man skulle
misstänka att löparna kommer i mål på 2.54-2.57 någonstans.
Starten gick och jag insåg att det var fler som fuskat med var de ställt sig.
Många verkade dock ha förmåga att hålla bra fart.
Tyvärr gick det inte så fort som jag ville. Jag började få panik.
Jag kryssade mig fram för att komma längre fram i startfältet.
Första kilometern gick på 4.20 någonting. Egentligen bara ca 10 sekunder för långsamt. Men paniken satt i nu.
Avancerade stadigt i fältet och efter tre kilometer kunda jag se 2.59 fartfållarna en bit framför mig.
De skulle jag bara ha bakom mig så enkelt var det. Senaste kilometern på 4.14. Egentligen ett ganska bra tempo.
Men jag var stressad och skulle bara förbi farthållarna. Så jag ökade en aning. Vid fyra kilometer passerade jag
farthållarna. Nu behövde jag bara se till att hålla mig framför dem resten av loppet.
Tid 5 km: 20.55
Och där missade vi kön till operan. Vi hade visst en egen föreställning först.
Och där missade vi högmässan. Mariakyrkan vid Hauptwache (Bild frankfurt Marathon)
Kilometer 5-10
Nu började stressen lägga sig. Pratade med några medlöpare och insåg att jag låg ganska bra till nu. Lyckades dämpa farten en aning. Det här var några bra kilometrar för mig. Bra stadig fart utan att det kändes så värst ansträngande.
Bara två småsaker som störde. Den ena, sportdrycken. När jag tog sportdryck vid vätskekontrollen fick jag världens överaskning. Inget fel på smaken, men den innehöll kolsyra. Kolsyra! Jag kände hur magen förvandlades till en puttrande bubblig gryta, som då och släppte ifrån sig gas. Hur tänkte arrangörerna egentligen? Det där gick ju inte att dricka. Valde att försöka överleva resten av loppet på vatten och hoppas att energin i de två gelen jag hade med mig skulle räcka.
Den andra saken var att jag kände att det var lite småhalt. Kombination av den gångna nattens regn och lövrester kanske.
Lyckligtvis visade sig att det var bara på den här biten som det var så.
Tid 5-10 km: 20.16
Fin utsikt, man undrar ju varför jag tittar åt andra hållet
Kilometer 10-15
Fortfarande relativt skön löpning. Började redan känna av viss trötthet. Ajaj, alldeles för tidigt. Valde att ignorera det hela
och bara följa med i samma fart som löparna runt omkring.
Tid 10-15 km: 20.13
Man kan tydligen också heja med gamla mekaniska flyglarm från andra världskriget (Bild frankfurt Marathon)
Kilometer 15-20
Banan ledde ut i Frankfurts förorter. Inte lika inspirerande omgivningar. Glesare med publik. Lite spridda hejaklackar. Några lokala småband som spelade musik.
Ett med trummor och ett brassband tror jag det var.
Tid 15-20 km: 20.34
Kilometer 20-25
Insåg att jag håller på att göra en bra halvmaratid och fick använda all viljestyrka för att inte rusa. Halvvägs på 1.26.34, min tredje bästa halvmarathontid.
Helt otroligt. Kändes väldigt konstigt att veta att man hållt den farten. Bara bita i och fortsätta. Motvind nu. Det glesa fältet förvandlades till ett enda långt
led. Vid drygt 23 kilometer tappade jag koncentrationen och ledet framför. Plötsligt var de en bra bit framför. Förstod att det var ytterligare ett tecken på trötthet.
Valde att sakta sega mig ifatt. Jobbigt.
Kom ifatt vid 24 kilometer, på bron tillbaka över Main.
Tid 20-25 km: 20.57
Kilometer 25-30
Försökte tänka positivt och bara ta en bit i taget. Spring på bort till vändningen (27 km), sen blir det lättare när bär av tillbaka till centrum med medvind och hemlängtan.
Vid sista svängen upp mot vändningen slog kraftig vind till. Och regn. Och det var uppförsbacke. Jag stod i princip helt still. Hade jag inte haft ett rekord på gång hade
jag antagligen stått kvar där än. Nu tänkte jag bara: -"Måste pressa! Måste pressa!" Jag använde all tillgänglig energi jag hade och forcerade uppförsbacken, vinden
och allt elände på en gång. Sen hemåt. Jodå, det var klart lättare åt det hållet. Ja! Det kanske kunde gå.
Tid 25-30 km: 20.58
Kilometer 30-35
Lustigt nog kändes det ganska lätt. Löpningen bara flöt på. Solen tittade fram igen. Glädjen bubblade inom mig. Jag kommer klara det.
Vid 34 km började det dock gå trögare. Tappade fart. Men jag hade en hel del marginal nu. Det skulle gå ändå. Behövde bara koncentrera
mig på att hålla ett någorlunda tempo.
Tid 30-35 km: 21.12
Sista lilla slingan i City. Pigg och glad som en lärka
Ah, en fotograf! Bäst att göra sig till!
Kilometer 35-40
Passerade baksidan av start och målområdet. Tänk om man ändå hade varit klar nu. Det hade varit så skönt att bara få gå i mål där och då.
Men det var en liten sväng på några kilometer bland skyskraporna i city som måste klaras av först. Det var väldigt jobbiga kilometrar för mig. Tappade
gång på gång farten helt och trillade ner i ett joggingliknande tempo. Blev omsprungen av massa löpare. Ryckte upp mig gång på gång och försökte
att åtminstone nästan hänga med. Sen trillade jag in i joggingdvalan igen. Vaknade upp och skärpte till mig några hundra metrar innan det var
dags igen. Konstiga intervaller jag höll på med. Och tungt var det.
Tid 35-40 km: 21.58
Efter att man sprungit förbi startlinjen var det dags att svänga in till målet. Man kan ju undra varför jag tog en 42 kilometer lång omväg.
Kilometer 40-42,2
Fortsatt tungt. Var i alla fall säker på att jag skulle klara det. Frågan var bara vilken tid jag skulle få. Kunde ändå inte motivera mig för någon slag slutforcering.
Nu var det bara att försöka ta sig i mål som gällde.
Det var egentligen inte förrän efter sista vägkorsningen (där jag faktiskt bott på två olika hotell under mina två försök att klara Ironman Frankfurt) med en kilometer kvar
och man kunde se Messeturm vid målet som de mentala spärrarna släppte. Dags att försöka hålla lite fart ändå. Efter att ha rundat Messeturm började jag spurta. Oj, det gick
att öka farten. Och oj, nu är jag redan i mål. Spurten var inte alls så lång som jag trodde. Målet inne i Festhalle var magiskt, en av världens bästa målgångar för marathon,
men vad fort målgången var över. Nästan så att man skulle ha spurtat långsammare för att hinna ta in mer intryck.
Tid 40-42,2 km: 9.31
Målet är festen i Festhalle
Och där har vi själva målet
Och till slut kom jag springande, helt oberörd
Jag anlade det perfekta stenansiktet och visade inga känslor
Nej, inga glädjeyttringar alls
Vilket pokerface!
Jag gjorde det!
Bevismaterial. Behövs när jag tvivlar på att jag faktiskt sprang sub3. Något jag tvivlar på i stort sett varje dag.
Vårat hotell
Frankfurt brukar kallas Mainhattan
Mer utsikt från hotellrummet
Den gigantiska mekaniska hamrande mannen
Vi bodde granne med den här skyskrapan, Messeturm
Fördelen att bo granne med en sådant här torn är att det är lätt att hitta tillbaka.
Ostzeile vid Römerberg
Europas bankcentrum
Frankfurt har en av europas absolut största flygplatser
Och så var det dags att säga auf wiedersehen