Deltagande sker på egen risk

5 - Helsinki City Marathon

Datum: 16 augusti 2008
Min tid: 4:50:09
Väder: Regnigt och blött, ca 15 grader

Sporrad av att det gick så lätt i Stockholm beslöt jag mig för att köra ytterligare ett marathonlopp 2008. Man får ju liksom passa på när man är frisk nog att springa. Ha, trodde jag! Lyckades faktiskt komma ut och träna en del i juli, men efter O-ringen blev jag förkyld. Och förkylningen ville inte släppa. Men resan och vandrarhemmet var redan bokad och betald, så det var bara att åka i alla fall. Tro det eller ej, men jag har tydligen världens flyt i år, för på morgonen den 16:e känner jag att oj nu har visst förkylningen släppt. Skönt att få springa trots allt, hade varit snopet om finlandsresan bara blivit en liten semesterresa.

Härmade taktiken från Stockholm och tog det återigen väldigt lugnt. Bestämde mig under loppet för att jag skulle springa längre än jag gjorde i Stockholm. Fram till en 22-23 km kändes det väldigt bra. Sen började jag känna hur tröttheten kom krypande. Men till 28 km skulle jag väl ändå kunna orka. Och när jag väl var där så tyckte jag att jag skulle över 30 km för att det skulle bli signifikant längre än i Stockholm, och så pressade jag mig vidare. Och vid 30 km så lyckades jag inbilla mig att jag borde köra 2 km till så att jag bara behövde gå en mil. Vid 32 km kände jag mig rätt plågad, men jag övertalade mig själv att fortsätta för det skulle låta bättre om jag gått mindre än en mil. Och sådär höll jag på ända tills jag tröttnade i en uppförsbacke efter 36 km. Tror att regnet hjälpte till att hålla mig springade, visst det vräkte inte ner, bara någon enstaka gång, men det var fullt tillräckligt för att man skulle bli avskräckt för att ta en promenad.

Men nu äntligen var det dags att börja gå! Men oj, vad var det här? Det var ju inte alls lika skönt att gå som i Stockholm, oj vad benen värkte och var stela. Sen till råga på allt började jag få ont i magen också. Efter en ofrivillig paus vid 38 km, så kände jag mig kall och eländig. Tänkte att jag måste nog springa för att få upp värmen. Så jag gjorde ett försök, var frunktansvärt stel, så stel så jag knappt kunde röra benen. Fick nöja mig med att ta ultrakorta steg, det var knappt att foten jag flyttade fram hamnade framför den andra. Men jag frös och var envis och efter en hundra meter eller så lyckades jag tänja en liten liten aning på steget. Efter ytterligare några hundra meter började det likna något som skulle kunna kallas löpsteg. Ytterligare några hundra meter senare så sprang jag nästan bekvämt igen. Bestämde att jag nu lika gärna kunde springa hela vägen i mål. Helt otroligt, till slut så hade jag bara gått 2 av 42 kilometer.

Bilder från Helsingfors

Julius i Disney Mini Marathon

Bianca i Disney Mini Marathon

Gabriel i Disney Mini Marathon

Alexander springer i mål

Men varför är han så plågad?

Om man zoomar in så ser man nummerlappen. Men det är inte därför han ser ut som han gör. Under nummerlappen ser man att tröjan är blodig. Det skulle kunna vara därför han han ser ut som han gör. Men det är det inte. Han bara gör sig till inför kameran!