15 - Helsinki City Marathon

Datum: 14 augusti 2010
Min tid: 3:51:47
Väder: Varmt och kvavt, 25 grader

Mitt femtonde maratonlopp gick på den lummiga gröna banan genom Helsingfors, precis som mitt femte maratonlopp. Nu blev det här ett helt annat lopp än det för två år sedan. Den enda likheten skulle väl då vara just banan, men faktum är att inte ens den var exakt likadan.

Nä, den enda likheten var nog att jag var förkyld innan. Tyckte det var lite lustigt att jag alltid ska misslyckas med HCM. Som tur var släppte förkylningen, faktiskt flera dagar innan loppet. Så jag bestämde mig för att den här gången så skulle jag minsann lyckas. I och för sig är det ju så att bara man kommer i mål så har man ju lyckats. Men om man bortser från det, så är det jag menar med att lyckas är att jag skulle kunna springa så fort som jag träningsmässigt ligger till. Eller i det här fallet borde ligga till om jag inte varit förkyld och kunnat träna som jag borde. Och hade jag gjort det så skulle jag nog ha kunnat springa under fyra timmar. Och fixade jag inte det så skulle jag se det som ett misslyckande. Som vanligt alltså.

Men nu var inte allt som vanligt. Nä det var en hel del som annorlunda. Jämfört med för två år sedan så var banan lite annorlunda. Mycket litet faktiskt. Tydligen så höll de på med underhållsarbete av Olympiastadion så målet fick hamna precis utanför. Lite tråkigt för det är en speciell känsla att få spurta i mål inne på stadion. Den här gången tog jag flyget till Helsingfors. Fungerade mycket bra. Snabbt och bekvämt var det. Sen så var det varmt i Helsingfors den här gången. Fast tydligen så hade vi löpare tur för veckan innan hade det varit ändå varmare. Vidare så hade träningen gått bättre i år, ja inte de senaste månaderna, för då har det nog varit lite si och så. Men i vintras så lyckades jag ju få till lite granna grundträning. Sen så valde jag att promenera till och från loppet. Hade inte den lyxen jag hade för två år sen att bo precis vid stadion, utan bodde mitt i city. Vidare så sprang jag i ett tävlinglinne utfomat som svenska flaggan. Gav både en extra sporre och många extra hejarop. Slutligen så reste jag själv. Inte för att det lär ha påverkat loppet det minsta, men det var bara ytterligare en sak som var annorlunda.

Fast under själva loppet så behövde jag inte vara ensam. Jag fick sällskap av Kimmo. Faktiskt också det något som var annorlunda. Har alltid tyckt att det skulle vara trevligt att få springa ett maratonlopp med någon av mina bröder. Att få dela upplevesen, ansträngningen och glädjen med någon man växt upp tillsammans med. Och kanske är det möjligt att jag varit lite tjatig också. Nåväl den här gången fick jag springa tillsammans med Kimmo. Det visade sig dock att det inte var min bror utan en Kimmo från Nurmijärvi. (Nurmijärvi ligger några mil utanför Helsingfors och är mest berömt för att Aleksis Kivi kom därifrån. Det var han som skrev boken om de sju omöjliga Jukolabröderna.) Tro för all del inte att jag är besviken på mina bröder. Jag har full förståelse för att de inte gett sig på maratondistansen. Dessutom så gör det mig lite unik i släkten som den enda maratonlöparen. Jo förtås, en av min pappas kusiner har visst också sprungit marathon, så riktigt själv är jag inte. Men nästan. Och än så länge får jag nog tillägga, för jag misstänker (och hoppas) att mina barn en dag kommer ge sig på det där med maratonlöpning.

Själva loppet gick sen rätt hyfsat. Lyckades gå ut i ett rätt jämt tempo, för en sluttid på strax under fyra timmar. Till hjälp hade jag en fusklapp med alla mellantider med mig. Verkade som den fungerade. Några kilometer in i loppet så kom Kimmo ifatt mig och undrade om jag hade koll på tiden. Jomenvisst, det hade jag ju. Sen fortsatte vid att småprata under tiden vi sprang. Mest maratonsnack. Kanske inte så konstigt. Han berättade att han hade ett personbästa på 3:54, och jag kunde konstatera att vi var på väg neråt den tiden och att han nog skulle kunna lyckas slå det. Det blev liksom en tyst överenskommelse mellan oss att gå under den tiden. Och tillsammans lyckades vi faktiskt pressa oss under den tiden. En mycket trevlig upplevelse blev det. Och tredje gången gillt lyckades jag till slut i Helsingfors.

Känns lite underligt när man tänker tillbaks två år i tiden. Då hade jag precis gjort mitt femte marathon och skulle inte i min vildaste fantasi ha kunnat föreställa mig att jag skulle ha gjort femton bara två år senare. Jo jag vet, egentligen är det inte så mycket. Det finns många som både springer och har sprungit mycket mer. Men för mig som bara för drygt två år sen trodde att jag skulle få nöja mig med bara tre marathon, så är det mycket.

Bilder från Helsingfors 2010

Starten en sådär 19 timmar innan startskottet

Samma ställe ett dygn senare