44 - Ironman Frankfurt
Datum: 3 juli 2016
Totaltid: 12:47:10
Marathontid: 4:08:12
Väder: Omväxlande, 13-20 grader.
Efter misslyckandet i Frankfurt förra året kände jag mig bara tvungen att försöka igen. Då fick jag ett stort DNS eftersom jag inte dök upp till start. Jag var på plats och förberedde mig, men sen så gav jag upp redan innan incheckningen. I år gick det bättre, det dröjde helt enkelt längre innan jag gav upp.
Välkommen till Frankfurt am Main, chokladskykrapornas stad.
Så var jag bättre förberedd den här gången? Löpformen var nog bättre, men cykelformen och simformen var riktigt usla. Tre lätta cykelpass på totalt 120km och två mycket lätta simpass på totalt 3km. Inte bra. Inte bra alls. Mitt minimimål för träningen var minst det tiodubbla. Det jobbiga är att jag bara har mig själv att skylla på. Om det blir någon mer gång så lovar jag att träna bättre (hahaha lätt löfte att hålla). Nu fick jag istället lita på erfarenhet och min vilja att fullfölja. För fullfölja ville jag verkligen. Jag ville inte misslyckades igen och bli tvungen att göra resan en gång till. Dessutom, som extra motivation, visste halva världen att jag skulle göra ett nytt försök.
Öresundsbron.
Vi valde att bila ner till Frankfurt. Knappt 130 mil bilväg ner var det, så fullt görbart. På köpet kunde jag vila mig i form lite extra. Eller var det bila mig i form?
Nya cykelskor i äkta känguruskinn.
På vägen så stannade vi till i Lund för att köpa nya cykelskor. Ja, jag vet att man inte ska tävla med nya skor, men jag hade inget val. De gamla var fruktansvärt utslitna, inga innersulor, det som innersulorna låg på, typ mellansula, var också putsväck, och yttersulan var inte hel heller. Hade kanske kunnat gå, men skorna hade också gått och blivit så obekväma att jag på träning bara kom någon enstaka mil innan jag blev tvungen att avbryta på grund av akut smärta.
Åkbandet på!
Fredag. Gick ner till mässan för att registrera mig och få ut nummerlapp. Lite shopping och en obligatorisk tävlingsgenomgång så var den dagen avklarad.
Syns tydligt varifrån man kommer.
Löparlinne. En nyhet i Ironmansortimentet.
Norra Europas längsta rulltrappa.
Ingång till U-Bahn, Frankfurts tunnelbana.
Frankfurt, säte för Europeiska Centralbanken.
Tävlingsgenomgång vid målet på Römerberg.
Lördag. Regnoväder. Gick ner till mässan igen när det klarnat upp för att få tag på de växlingspåsar de glömt stoppa ner i mitt tävlingspaket. Sen fixa till utrustningen, packa påsarna, och försöka placera ut cykeln och påsarna på rätt ställe. Svårast visade sig vara att fixa till klossarna på cykelskorna. De hade nämligen monterat på fel sort i Lund och då passade inte skorna i pedalerna. Inte helt lyckat. Efter många om och men slutade det med att jag fick återanvända de utslitna klossarna från de gamla skorna.
Passade på att spana in morgondagens simarena.
Till slut var alla påsar på plats och cykeln incheckad. Jag hade fått ut mitt chip, som jag omgående placerade på vristen och lät sitta där över natten. Ville inte att den skulle försvinna innan tävlingen helt enkelt.
Mitt eget pasta party.
På kvällen var det kvartsfinal i fotbolls-EM, Tyskland mot Italien. Tyskland lyckades vinna efter straffsparksläggning. Efter det några timmar med tutande bilar på gatorna.
Sov någon timme innan väckarklockan ringde. Snabb och enkel frukost på rummet. Packade i ordning grejerna och gav mig ut för att leta reda på bussen till start.
Lång busskö och lång bussresa. Hade sett till att jag var ute i god tid, men nu hade marginalen krympt rejält. Sätta dit vattenflaskor på cykeln, cykeldatorn på, nollställa den också, rätt lufttryck i däcken, och så trycka in så mycket godis som möjligt i ramväskan. Dags för ett toabesök innan start. Enorma köer till bajamajorna. Insåg att det inte skulle fungera. Så kom jag på att det även fanns toaletter borta vid simstarten. Snabbt över dit. Och minsann här var köerna mycket kortare. Skit inget toapapper kvar på rullen. Nöden har ingen lag. Måste man så måste man. Fick använda själva rullen. Funkade faktiskt det med.
Simsträckan
Simningen är med Ironmanmått mätt lätt. Man simmar i en liten sjö utan vågor, och gott om utrymme för egen simning. Först en vända på 1500m, 750m rakt ut och sen tillbaka. En kort löpsträcka över stranden, sen ner i vattnet för de avslutande 2300 metrarna i en triangelformamad bana. Efter det har man simmat över hela sjön, och behöver inte simma mer.
Starten i Langener Waldsee, bild Ironman
Hinner frysa en stund under tiden jag krånglar på mig våtdräkten. Bara tretton grader. En kanon förkunnar att starten gått för eliten. Får hjälp med att dra upp dragkedjan på våtdräkten. Springer bort och lämnar påsen med överdragskläder. Sen in i startfållan, ställer mig i fållan för de allra långsammaste, de med en förväntad simtid på över en och halv timme. Ställer mig ganska långt fram i den här gruppen och behöver bara vänta några få minuter på att få starta.
De släppte inte iväg hela fältet samtidigt utan bara fem simmare i sekunden, så det var bara lite trångt i början. Sen kunde jag köra mitt eget tempo. Ringrostig som jag var kämpade jag med tekniken första längden. Varvade en hel del med bröstsim också. Praktiskt för att hålla reda på riktningen intalade jag mig. Som om det skulle ha varit problemet. Enkelt att navigera. Första vändan innebar stora gula bojar på vänster sida. Andra längden tillbaka till stranden gick bättre jag började få in en viss teknik och crawlade hela vägen. Upp på stranden, och nu var jag stark, jag sprang förbi ett gäng medtävlare innan det var dags för slinga två.
Nu var det stora orangea bojar. Simningen kändes bra och jag började få positiva tankar om att jag faktiskt skulle
klara av simningen. Halvvägs ut på hypotenusan, ja det var en rätvinklig triangel, började det krampa. Stannade och
började stretcha, samtidigt som jag på något mirakulöst sätt höll mig flytande. Krampen släppte som tur var fort.
Körde lite bröstsim. Jo det funkade utan att jag fick kramp. Över till crawl, det fungerade också. Började koncentrera
mig på tekniken. Aj började dra i musklerna igen. Bytte till bröstsim. Det funkade. Sen crawl igen. Men så fort jag
började få på hygglig teknik igen så högg det till igen. Försökte några gånger till, men det ville sig inte.
Det blev till att simma crawl med en taskig teknik med få och svaga
bensparkar. Och någon gång ibland växla över till bröstsim för att få upp värmen i benen. Japp, för blev de för kalla
så började det dra igen. Så småningom var mitt hundsimsplaskande över, och lycklig som en hund rusade jag upp på stranden.
Tid 1.32.39.
Simningen är över
T1. Tyckte att det gick ganska fort, men det var bara 14 grader varmt, så det gick åt en del extra tid
på att pälsa på sig riktigt ordenligt.
Tid 10.31.
Cykelsträckan
Dags för dagens cykeltur
Ganska lätt cykelbana. Framförallt tyckte jag att den var rolig. De hade till exempel ett avsnitt i en medeltida liten stad, Hochstadt, som gick på kullersten. Speaker och fullt med folk var det där. Avsnittet hade de döpt till "The Hell". Och minsann fanns där också två djävlar som jagande en med eldgaffel. Tog det lugnt och långtsamt, men det hjälpte ändå inte, jag bara skakade sönder, som att hålla i en gatuborr i full gång var det. Sen valde jag att strunta i det, slappna av och ha kul. Funkade jättefint. Jag kunde öka farten och studsade förbi ett helt gäng cyklister. Tack känguruskorna för det.
The Hell, bild Ironman
Det fanns några andra sådana här specialavsnitt "The Beast", "Hühnerberg" och "Heartbreak Hill". Ingen kullersten på dem, bara uppförsbacke, mycket folk och fest. Helt underbara var de.
Friedberg efter 60km. Solen skiner, skön cykling, livet leker.
Cyklingen gick oväntat lätt fram till andra varvet då himlen öppnade sig.
Därefter gick det trögt, mycket långsamt, blött och kallt. Antagligen var det något straff från ovan för "The Hell".
Tid 6.50.45.
Friedberg efter 140km. Solen skiner inte, oskön cykling, livet leker absolut inte.
Kliver av cykeln. Försöker räta mig upp. Ryggen vägrar. Stapplar fram som en invalid gubbe. Rullatorn saknas, har hunnit lämna ifrån mig cykeln, den hade varit bra nu. Övertalar funktionärerna att låta mig fortsätta. -"Vänta lite, jag kan faktiskt röra mig framåt själv, på riktigt, jag lovar! Vänta bara... Snart så sätter jag igång!"
T2. Gjorde en snabb växling. Okej, jag kunde kanske skippat att tejpa bröstvårtorna.
Och att smörja in mig med vaselin. Och det där med att vika cykelkläderna ordentligt var nog också onödigt.
Torra strumpor var däremot skönt och nödvändigt att byta till. Cykelstrumporna var helt genomblöta.
Synd bara att löpstrumporna låg kvar i väskan på hotellrummet...
Tid 05.03.
Stapplar ut på löpsträckan
Löpsträckan
Löpningen gick fram och tillbaka längs med Main. Park av något slag på bägge sidorna. Vackert om man orkar se sig omkring. Eller kanske att man behöver det vackra för att orka. När man sprungit fyra varv avslutar man med att springa en palmkantad väg upp till målet på Römerberg, det gamla medeltida torget och tillika Frankfurts mest berömda turistattraktion. Antagligen den bästa målgången bland alla Ironman. Kanske också den bästa löpsträckningen.
Löpning vid Main
Löpningen fungerade ganska bra, men jag fick kämpa hela vägen för att fortsätta springa.
Benen var som bly efter cyklingen och jag ville bara sluta. Vek ner mig och började gå vid
vätskekontrollerna. Sen började jag komma på mig själv med att gå mellan vätskestationerna.
När jag till slut insåg vad jag höll på med blev jag riktigt sur på mig själv. Bestämde mig för att
nu fick det vara slut på dumheterna. Från och med nu så höll jag mig själv under sträng uppsikt så att jag inte skulle gå någonstans.
Det var så dags, inte mycket kvar av loppet.
Läxa till mig själv, träna cykel nästa gång, så går allt bättre.
Tid 4.08.12.
Äntligen i mål
Den här gången sa de aldrig att jag var en Ironman. Däremot skrek alla "Super!" åt mig. Jag tolkar det som att jag blivit uppgraderad från Ironman och numera är Stålmannen. Totaltid 12.47.10
Stålmannen fick en handduk och enorm medalj i belöning.
Medaljen bredvid en medalj av standardstorlek.
På vägen hem besöktes Lübeck.
...bägge åren.