71 - Ironman Hamburg
Datum: 29 juli 2018
Totaltid: 10.34.49
Marathontid: 4.22.43
Väder simstart: Solsken, 16 grader, 2m/s SV
Väder målgång: Solsken, 28 grader, 3m/s SSO
Det där med att träna triathlon är ett ständigt problem för mig. Jag bara hinner inte. I år hade jag i alla fall tränat både simning och cykel flera gånger. Simningen på 3.8km borde jag kunna klara på ungefär vanlig tid strax över 1h30min. Sen cykel 180 km, här inbillade jag mig att jag borde kunna göra bättre än tidigare kanske någonstans mellan 6h15min och 6h30min. Sen marathon, det skulle jag kunna fixa på strax under 4 timmar. Alltså borde jag kunna få några minuter bättre än mitt gamla personbästa på 12h35min i sluttid.
Uppdrag i Hamburg: Nytt personligt rekord på Ironman.
Simkarta anno 2018.
Simning
Banan är helt pannkaksplatt. Bara simma, inga ursäkter.
För mig brukar en ironmansimning vara full av överraskningar.
Allt tycks kunna hända? Kommer jag simma vilse? Var kommer jag få kramp? Kommer jag må illa? Kommer jag drunkna?
Jag blev inte besviken den här gången heller. Badförbud på grund av blågröna alger. Den överraskningen såg jag inte komma.
Alternativ simkarta anno 2018.
Simningen fick avgöras på land istället. 6km torrsim (löpning) tyckte de skulle motsvara simningen. Bara att tacka och ta emot. Självseedning vid starten baserad på tänkt kilometertid. Tänkte mig att jag springer nog något snabbare än 4:30, som var rikttiden för andra startgrupp. Så jag ställde mig i första startgruppen, rikttiden 4:00 lät lite väl snabb. Men om jag ställer mig långt bak så kan det kanske bli okej, tänkte jag. Lite ovant att stå längst fram. Jag brukar normalt stå längst bak. Sen kom det det alla möjliga icke-löpare och trängde sig fram till startlinjen. Plötsligt fick jag väldigt bråttom att bege mig av till startlinjen.
Bara bensparkar på den här simningen.
Så fort jag kom iväg började jag springa om folk. Och av bara farten fortsatte jag. Hur kul som helst. Tror två personer sprang om mig på hela banan. Ändå pressade jag inte. Jag tordes inte. Tänkte att jag hade en lång dag framför mig. Kom i mål som sjua i min åldersgrupp. Klart bästa, snabbaste och enklaste ironmansimning jag varit med om. Kramp slapp jag också.
Åh, nej! Jag glömde simglasögonen.
Tid Simning: 23.35
T1
Första växeln. Mål, få på sig cykelkläder så snabbt som möjligt. Fick till en fenomenal växling med mina mått mätt.
Gjorde allt rätt. Hittade påsen direkt. Sparkade av mig skorna. Kändes snabbt. Hade det inte ingått 800m löpning i strumplästen på blöt matta med allehanda nötter på,
så hade tiden blivit helgrym också. Jämfört med förra året på samma bana så blev den hela nio minuter snabbare!
Okej, var ställde jag cykeln?
Tid T1: 3.12
Cykelkarta anno 2018.
Cykel
Banan är helt pannkaksplatt. Bara cykla, inga ursäkter. 2st 90 kilometersvändor skulle köras.
Det gick åt skogen tämligen omedelbart. Jag kom upp på cykeln. Jag fick i foten i högerskon.
Men vänsterskon lyckades jag få att fastna under pedalen. Stoppade efter tio meter. Bra jobbat Alexander,
nytt rekord i att behöva stanna snabbt. Lutade mig själv och cykeln mot ett stängsel och krånglade med skon.
Den satt för långt ner.
Till slut gick det. Det ryktas att någon snäll människa i publiken hjälpte till och höll i cykeln under tiden.
Naturligtvis är det bara ett rykte.
Sen så var det där med cykeldatorn. Jag hade tydligen monterat den upp-och-ner. Lätt fixat. Sen skulle jag visst startat den också. När jag väl fick igång den så var jag inne i en tunnel och hade ingen GPS-täckning. Egentligen ingen fara, blev bara utan data första kilometern.
Rena rama turistvägen. Tur att jag var turist.
Kom ytterligare någon kilometer. Då tappar jag halva verktygslådan. Halva! Hur är det ens möjligt?
Förra året lyckades jag tappa hela, så det får väl ses som ett steg framåt.
Jag stannade och tryckte fast det som var kvar så gott det gick. En slang och två gastuber hade klarat sig. Men det
var allt. Skulle jag få en punktering nu skulle jag vara rökt. Det är nämligen så att på ett Ironman måste man klara sig
själv om man får tekniska problem. Kan säga att jag var livrädd varje gång jag såg glas på banan.
Bara följ karavanen med cyklister.
Så låg man där och pumpade bredvid Elbe, fårhagar, och en och annan liten by. Lyckades hålla över 30km/h fram till vändningen. Tänkte att det blir tuffare på vägen tillbaka, när det blir motvind. Och visst kändes det lite trögare efter vändningen. Men efter någon mil gick det lättare. Medvind!
Som en säck potatis på cykeln.
Första vändan gick bra, över 30km/h hela vägen. Vad hände egentligen? Andra vändan gick något tyngre men jag bara fortsatte mata på i över 30km/h. Väntade hela tiden på att jag skulle bli trött och få problem. Men det hände aldrig. Jättekonstigt. Blev bara trött sista 2 kilometrarna. Oj, nu ljög jag visst. Hade ont överallt andra vändan. Tårna. Fotsulorna. Benen. Ryggen. Magen. Orkade knappt trampa. Det enda jag tänkte på var att fortsätta trampa på, så att jag så snart som möjligt skulle få ett slut på min misär.
Slutet är nära.
I mål så hade jag slagit min bästa ironmancykling med över en timme. Helt sinnessjukt.
Tid Cykel: 5.40.15
T2
Andra växeln. Mål, få på sig löparkläder så snabbt som möjligt. Oj, vad trött i benen jag var!
Ont gjorde de också.
Jag kunde knappt springa. Fumlade vid ombytet också. Var alldeles för trött. Darrade och skakade när jag skulle
knyta upp påsen. Jaja, gick ändå hyggligt.
Hej då, cykeln!
Tid T2: 5.07
Marathonbanan 2018.
Löpning
Banan är helt pannkaksplatt. Bara springa, inga ursäkter. 4 varv på en 10,5-kilometersslinga skulle avverkas.
Kände nästan på en gång att något var galet. Magen hade krånglat på cykeln, så jag hade inte fått i mig
tillräckligt med vätska. Det var ju stekhett också. Så det fattades mycket vätska. För att slippa tvingas bryta,
valde jag att vara drastisk. Drack så mycket jag tålde. Sen promenerade jag. Kilometer efter kilometer. På så sätt
fick magen en liten chans att suga i sig lite vätska. Dessutom var det skönt för mina trötta ben att gå lite.
Så småningom lyckades jag jogga igång. Sen slöjoggade jag igenom hela loppet.
Åh nej, nu springer jag omkring och skrattar igen.
Dessa åtråvärda armband. För varje varv man klarat av fick man ett.
Solen sken het på de stackars löparna.
Haha, jag har dricka, det har inte ni!
Den här vägen leder någonstans, väl?
Målet, här kommer jag!
Till slut var det roliga över.
Tid Löpning: 4.22.43
Totaltiden blev 10.34.49. Nytt personligt rekord med god marginal. Synd bara att det inte räknas.
Metallbiten man kämpat så hårt för.
Fram med graalen, här ska marathon nummer 71 firas.
Lyckades hitta en reservgraal i Hamburg.
Fler bilder från Hamburg
Hälsningar från Hamburg.
Det syntes att Ironman var på gång.
Race briefing.
Förberedelse inför loppet genom att spana in viktigaste delen av banan, spurten.
Förberedelse inför loppet genom att spana in vägkvaliteten.
En framtida Ironman.
Hur man får en flygbild över Hamburg.
Den lokala tunnelbanestation, med det lokala bandet.
Det är viktigt att hjälpa vilsna svenskar.
Vita hönor lägger vita ägg, bruna hönor lägger bruna, tyska hönor lägger...
Kanal ett.
Kanal två.
Det här är en berömd byggnad.
Den där passar bra ett sånt här graalår.
Vi hittade lite Frost i värmen.
Vi hittade en ny Hummel. Sådana här figurer finns lite varstans i Hamburg.
Hamburgarnas nationalrätt är inte hamburgare utan det är Currywurst.
Här skulle vi ha simmat.
Hamburger Dom...
...nöjesfältet i Hamburg
Lite svalka!
Inget för höjdrädda.
Verkligen inget för höjdrädda.
Titta! Där har ingenjören gömt sig.
Jag fick i alla fall svar på en fråga jag grubblat på väldigt länge.
Bilder från Lübeck
Vi besökte Marsipanstaden också.
Det obligatoriska fotot, anno 2018.
Lübeck är starkt förknippat med sjöfart.
Goa gubbar!
Titta! Där är vi!
Rådhuset
Det här är inte Breite Strasse.