Jubileumsmarathon 2012

Mitt maratonlopp

Ibland dröjer det 100 år innan man får chans till revansch.

Medalj

26 - Jubileumsmarathon

Datum: 14 juli 2012
Min tid: 3:29:57
Väder: Soligt ibland mulet, 17-20 grader

Klockan 13:48, exakt på minuten 100 år efter marathonloppet vid olympiska spelen 1912 så var det dags för en repris. TV fanns ju inte för hundra år sedan så det var inte så konstigt att reprisen dröjt.

Nu blev det inte en identisk repris. Arrangörerna hade visserligen lyckats få med 1912-års segrare Kennedy Kane McArthur (En kortklippt Anders Szalkai i dåtidens sydafrikanska landslagsdräkt), men det hade smugit sig med massa andra deltagare också. Vädret var tursamt inte lika stekande hett som den gången heller. Banan ska visst ha varit densamma. Nästintill i alla fall. Nu hade det hunnit dyka upp en del nya hus, vägarna hade blivit asfalterade, och en del hade blivit till cykelbanor. Starten gick inne på den olympiska stadion, efter trekvarts varv sprang man ut genom Maratonporten till Valhallavägen. Vid Kungliga Tekniska Högskolan svängde man upp för backen förbi hela KTH. Sen följde diverse mindre för mig okända vägar, innan vi kom ut på cykelbanan längs med Norrtäljevägen. Förbi Naturhistoriska Riksmuseet. Under motorvägen, förbi okända områden. Igenom nybyggda Silverdal. Genom Sollentuna Centrum. Och ända bort till vändpunkten vid Sollentuna kyrka. Sedan tillbaks precis samma väg. Egentligen gillar jag inte vändpunktsbanor. Jag tycker det känns jobbigt att veta hur långt efter jag ligger helt enkelt. Fördelen är man ser fler deltagare. Råkade på massor av löpare jag känner. På Stockholm Marathon brukar jag inte stöta på någon enda.

Väl tillbaks inne på Stadion fick man välja om man ville springa till höger och gå i mål efter 40 075m på långsidan, där man brukar ha målgången på vanliga Stockholm Marathon, eller om man ville springa vänster och sen ut genom porten mot Drottning Sofias väg och göra en extra slinga för att komma upp i 42 195m. Maratonsträckan var nämligen inte exakt fastställd 1912, ett marathon var då drygt 40 km. Hur mycket mer varierade. I OS 1912 så var banan 40 200m.

Banan innehöll för att vara en stadsmara rätt många backar och får väl räknas som ganska tuff.

Inramningen av loppet var fantastisk. Arrangörerna hade klätt upp sig á la 1912, och många av löparna också. Nummerlappsutdelningen och mässan var gjord som en marknad för 100 år sedan. Det fanns orkestrar längs med banan som spelade innemusik från 1912. På sina ställen längs med banan fanns veteranbilar och publik som hade klätt sig enligt den tidens mode. Det fanns t.om en vätskestation gjord enligt 1912-års modell och där man serverade samma saker som man gjorde då, t.ex citron och te. Stämningen var på topp och de flesta tog den här dagen som en upplevelse mer än en tävling.

Ombytet var som vanligt på Östermalms IP. Sen fick vi marchera bakvägen till Stadion. Utanför Stadion på Drottning Sofias väg så fanns startfållorna för de olika startgrupperna. Alla löpare skulle inte få plats samtiditgt inne på Stadion så man löste det genom att ta in en grupp i taget. Kan säga att det blev väldigt trångt utanför Stadion, så det var absolut rätt beslut. Själv hade jag fått en plats i första startgruppen. När vi sedan i samlad tropp marscherar in på Stadion ställer sig publiken upp, jublar och applåderar. Helt fantastiskt att få gå det där halva varvet inne på Stadion. Det var som att vara en olympier på en OS-invigning. Kanske bättre till och med.

Ställde mig medvetet långt bak i gruppen. Kände visserligen att jag var i bra form, men jag hade bestämt mig för att ta det lugnt, och då kunde jag behöva folk omkring mig som drog ner tempot. Målet var att gå under fyra timmar. Hmm, benen känns väldigt pigga. Försökte hamna ändå längre bak. Startskottet gick. Eller rättare sagt skotten, för det var en tropp soldater som sköt med sina musköter. Kom ganska snart in i ett rätt bekvämt tempo på cirka 5 min/km och det tempot höll jag sedan ungefär hela vägen. Det gick lite långsammare mellan 30 och 35 kilometer, där kändes det väldigt tungt, bomullslinnet skavde och backarna började ta ut sin rätt.

Efter en kisspaus och ett vaselinstopp kändes det lite bättre. Löpningen var fortfarande tung, men nu gjorde det inte så ont. Gjorde en liten fartökning för att prata med en amerikan som sprang förbi. Men oj, nu kunde jag springa igen. Det slutade faktiskt med att jag sprang ifrån. Hejade på en kille från Huddinge som gick i en uppförsbacke. Lyckades få igång honom att springa igen. Sen gjorde vi sällskap de sista kilometrarna. Tillbaks på stadion väljer vi att springa extraslingan. För mig var det mer eller mindre självklart att springa den officiella maratondistansen. Tydligen så var det många (mer än en tredjedel) som hoppade av här. Och visst extraslingan var psykologiskt sett tung. Med 800 meter kvar inser jag att jag har knappt tre minuter på mig att gå under 3.30. Hmm, kör jag på ordentligt så kan det faktiskt gå. Säger tack och adjö till min löpkompis, sen så trycker jag på gaspedalen. Lyckades komma i mål precis under 3.30.

Värt att notera, det officiella namnet på loppet var: Jubileumsmarathon Stockholm 1912-2012. Men det är så långt och krångligt, så det klarar jag inte att skriva...