12 - Stockholm Marathon

Datum: 5 juni 2010
Min tid: 3:44:14
Väder: Växlande molnighet, 19 grader

Lite justerad bansträckning detta år, kortare första varv och längre andra varv, men annars nästan exakt samma vägar. Deltagarantalet hade ökat med något tusental. Vädret var för en gångs skull relativt gynnsamt. Ja alltså om man bara jämför med de senaste årens värmeböljor, annars så brukar det vara rätt hyggligt väder.

Hade egentligen ingen taktik inför loppet. Formen som jag hade för någon månad tidigare var ju mer eller mindre bortblåst. Fick frågan om vad jag trodde att jag skulle göra för tid av en trevlig man, som jag diskuterade löpning med på Östermalms IP. Helt plötsligt flög det bara ur mig att jag gör nog en 3:45. Jojo, var fick jag den siffran ifrån? Kände nästan på en gång att det här kommer jag få äta upp. Så bra form var jag nog inte i. Tiden jag fick i Köpenhamn var ju en bra bit ifrån. Visst jag hade kanske kunnat pressa mig några minuter till där. Men även om jag gjort det så var det här 20 minuter till att pressa. Och det skulle jag alltså göra på den knappa träning jag mäktat med på de få dagarna emellan loppen. Dessutom var man ju sliten efteråt och det var nog inte heller riktigt borta än. Ajaj det är liksom inte riktigt möjligt att fixa något sådant då. Jag insåg att det inte skulle kunna hålla och att jag nog skulle vara rätt nöjd bara jag sprungit hela vägen runt. 4:15 hade varit en mer rimlig gissning (fast kanske även den något optimistisk). Mmm, jag satsar nog på något sånt ändå. Fast det hade ju varit kul att gå under 4 timmar. Fast å andra sidan lär jag inte fixa det. Kanske 4:20? Eller 4:10? Eller 4:45? Men det är ju Stockholm Marathon och då vill man ju göra bra ifrån sig, 3:55? Nä det är nog inte rimligt, 4:12 kanske? Sådär höll jag på och grubblade och visste egentligen inte alls vad jag hade för mål. Därmed blev den noggrannt uttänkta taktiken inte mer än att: Jag går ut lugnt, sen får jag se hur det känns.

Starten blev nu inte riktigt som jag tänkt mig. Brukar försöka att inte vara alltför tidigt ute med att gå till starten. Att stå uppåt en timme i startfållan och bara vänta är inte min grej riktigt. Blir lite väl rastlös då, för mycket adrenalin skulle jag tro. Dessutom så är man ett blekansikte, och då slipper man gärna att stå ute i solen och bränna sig. I år så blev det väldiga köer bort till startfållorna. Och de rörde sig mycket mycket långsamt. Så småningom började det röra sig mer normalt. Men när jag kom fram till min fålla. Eller rättare sagt jag kom inte fram. Jag skulle stå i startgrupp E, det vill säga näst sista gruppen. Men tydligen var det så många startande i den gruppen att löparna inte fick plats. Så där stod jag i en lång kö in till startfållan när starten gick. Hoppades att de skulle hindra startgrupp F från att sticka iväg så att man fick någon chans att ta sig ut på Lidingövägen. Men inte då. Nu gick det ändå rätt hyggligt att komma ut på vägen. Men då var jag ända bak någonstans i mitten av startgrupp F. Det märktes när det var dags att börja springa.

Passerade startlinjen efter dryga sju minuter. Överraskande fort. Antagligen lite beroende på att det inte fanns en propp borta vid Gärdet (som nu hoppades över första varvet). Som vanligt lite trög förbi stadion. Men sen när man kom ut på Valhallavägen gick det att börja ta sig fram någorlunda. Och det var något jag gjorde. Kände att tempot runt ikring var alldeles för långsamt. Förra året hade det nog dugit bra, men nu stod jag bara inte ut. Alltså började jag försiktigt avancera förbi folk. Och när jag väl börjat köra om så ville man ju fortsätta köra. Trängseln gjorde att jag kom att springa på trottoarer, bakom publiken, på refuger och liknande. Det blev till att hoppa på och av banan hela tiden. Inte för att det var möjligt överallt. Snarare tvärtom. Men det var så att man hamnade i ett läge där man letade efter alla möjliga luckor, vare sig de fanns på banan eller bredvid. Luckorna så blev mellan löparna krävde ideliga fartändringar, så för att slippa dessa så blev det skönare att springa lite bredvid på de få ställen där det gick. Det var inte förrän vid cirka 19 kilometer jag kände att jag ostört kunde springa i mitt eget tempo. Vid 20 kilometer började jag känna mig trött. Typiskt!

Lyckades tröttheten till trots ändå hålla i farten rätt hyggligt. Något lägre tempo bara. Det som kom att stoppa mig blev istället magknip. Kände av magen i stort sett hela loppet. Och det blev bara värrre och värre. Efter 30 km höll jag igen på drickat vid vätskestationerna, magen vägrade helt enkelt ta emot några större mängder. Efter 35 km började jag springa allt mer dubbelvikt. Farten blev jag tvungen att hålla igen på. Men det blev ändå bara värre hela tiden. Blev till att köra och långsammare och långsammare. Efter 38 km höll jag knappt styrfart. Vid 39 km blev jag tvungen att stoppa helt och hållet, och pausa en stund.

De sista kilometrarna gick sen rätt bra. Såg på klockan vid 40 km att jag skulle kunna göra loppet på under 3:45 om jag bara låg i lite. Och eftersom jag sagt innan att jag skulle göra just 3:45 så var det bara att kämpa på och åtminstone försöka. Och visst gick det, blev ju faktiskt en hel del sekunder i marginal. ;-)