78 - Stockholm Marathon
Datum: 1 juni 2019
Min tid: 4.10.04
Väder start: Sprucket, 14 grader, 5m/s S
Väder målgång: Sprucket, 14 grader, 4m/s S
Jag brukar köra med olika teman varje år. 2019 fick bli "Halvåret". Tanken var att jag skulle satsa på halvmarathon. Nu blev det inte riktigt så. Inga halvmaror alls faktiskt, istället blev det ett halvår långt uppehåll från alla tävlingar. Träning har det inte blivit så mycket av heller, knappt någon alls. Bara några få korta långsamma pass. En skada satte stopp för mer. Så skadad och otränad gav jag mig på Stockholm Marathon. Rena rama galenskapen. Men tydligen inte tillräckligt galet för att avskräcka mig.
Titta jag fick med mig en alldeles egen hejaklack. Liten, men ack så god!
Taktik
Hur långt kommer jag att hinna innan jag måste gå?
-"Ingen aning!"
Klarar jag reptiderna?
-"Antagligen, men det kommer att ta tid. Och det är inte bra, för jag vet att jag tycker det är tungt och tråkigt att
promenera långt på tävling, när jag egentligen vill springa."
Kommer jag att gå under av tristess?
-"Det kan faktiskt hända." Behov att extra support, pepp...
Vänligheten att skjutsa runt min hejaklack. Bra att få lite extra hejarop!
Taktiken fick bli därefter. Estrid fick följa med och peppa. Jag hittade min gamla kollega Martin att springa med. Och hans hejaklack tog hand om min. Super, det tackar vi för! Tänkte att en eller två mil kan jag nog orka att hänga med. Sällskap är alltid bra att ha. Just här var det extra bra. När benen tar slut får jag varva jogg med gång och så småningom bara gå, tänkte jag mig. Började känna mig hoppfull om att det hela skulle gå vägen.
Första milen
Start i andra vågen 12:10. Låt bli rusningen. Låt bli att hänga på. Tänk inte på att du kan springa om.
Försök tappa placeringar istället.
Många löpare, trångt, men gick ändå rätt bra att komma in i rätt tempo. Efter någon kilometer så höll vi jämn takt
med den stora ormen av löpare som ringlade sig genom staden. Mäktig känsla att få vara med om det här.
Jag försökte passa på att njuta av stunden och nuet. Tittade på allt som passerades, tittade på löparna runtomkring,
och snackade någon gång då och då. Bara små känningar av skadan.
Första milen avklarad på 59:19. Bra start.
Den glada löparen och den inte riktigt lika glada. Foto: Niclas Malm.
Andra milen
Vi fortsatte vidare på samma sätt som första milen. Och bara malde på. Jag tyckte detr var skönt
mentalt att passera stadion och ge sig ut på "andra varvet". Jag tyckte det kändes som halvvägs. Det är bra
att känna så efter 14 kilometer. Eller nja, inte om man känner sig trött som om man hade spungit 21 km.
Jag valde istället att lura mig själv att jag redan sprungit 21 km och snart skulle jag vara i mål.
Tricket verkade fungera, det kändes bra att bara springa på.
Två mil avklarad på 1:58:56. Strax under timmen på andra milen, perfekt.
Tredje milen
Nu började benen bli tunga. Var sugen på att gå lite då och då. Här visade sig hur bra det var att ha med Martin.
Han peppade mig att fortsätta. Och jag tror att jag peppade lite tillbaka. Vi trollade bort massor av tid
och trötthet på att bara snacka. Vi gick bara på några få ställen, och det var enbart mitt fel. Det blev bara korta,
korta gångpauser. Så mycket skönare att gå. Hade jag varit själv hade jag nog promenarat resten. Nu bet jag ihop och fortsatte.
Tre mil avklarade på 2:59:16. Precis över timman på tredje milen. Klart bättre än förväntat.
Fjärde milen
Jag hade tunga ben och skadan som jag helt glömt bort kändes lite grann igen.
Kändes i och för sig i hela kroppen, så det kanske inte var så konstigt. Positiv känsla ändå. Nu var det hemväg. Inte långt kvar.
Valde att försöka springa hela vägen. Kände att minst gångpaus hade fått mig att promenara, stanna eller bryta.
Lika bra att fortsätta framåt när benen ändå var i rörelse. Det var svårt att ändra tempo, det gick i den fart det gick.
Tror att det kom lite regn någon gång här, men jag var väl för trött för att märka det.
Martin och jag kom ifrån varandra några gånger på väg in mot mål, mycket på grund av detta.
Fyra mil avklarade på 3:58:03. Under timman på fjärde milen. Helt fantastiskt bra.
Spurten
Karlaplan. In på Karlavägen. Det var nära nu. Skönt! Upp till höger på Sturegatan. Såg Stadion därframme. Äntligen!
Sa åt Martin att han fick spurta ifrån mig om han ville. Det gjorde han också, typiskt jag skulle nog inte sagt så.
En stark första mara för hans del.
För min del hade det inte alls gått så här bra utan honom. Bara att tacka och bocka.
Såg våra hejarklackar för sista gången ungefär då vid Valhallavägen. Rundade Stadion. Sprang bredvid Stadion. Snart så. Sen in på Stadion. Plötsligt hade jag hur mycket krafter som helst. All trötthet var som bortblåst. Ökade farten. Bara några få meter kvar. Var så lycklig. Sträckte upp händerna i luften när jag passerade mållinjen. Jag gjorde det!
Det smakar gott att komma i mål! Foto Martin.
Årets finishertröja
Dags att åka hem igen
Medalj för lång och trogen tjänst