52 - Stadion Marathon Stockholm
Datum: 14 januari 2017
Min tid: 3:37:31
Väder: Halvklart, -2 grader, 4m/s
Bara för skojs skull kör jag med olika teman varje år. 2017 är överraskningsåret. Överraskning 1, blev att springa marathon redan i januari. Överraskning 2 var tiden, klart snabbare än jag tänkt mig själv, blev positivt överraskad.
Var på plats i Stockholm i god tid, redan kvällen innan. Promenad till arenan på morgonen. Inget marathon där, bara en fäkttävling. Tur att jag hade med mig Gabriel, han fick ta hand om fäkttävlingen.
Eriksdalshallen redo för världscupfäktning.
Hmm, Eriksdalshallen var tydligen fel. Var hade vi det där Stadion Marathon Stockholm? Ja, Stadion förstås! Stefan, som skulle springa halvmaran, försökte lura i mig att det i själva verket var Stadion Marathon Norsholm. Chansade på att det var Stockholm ändå.
Stadion inte riktigt redo för marathon.
Kom till Stadion. Inget marathon där heller? Bara massa skidåkare. Fattade till slut. Maran gick utanför stadion. Lång kö till nummerlappsutdelningen. Började bli lite bråttom. Gjorde mig snabbt i ordning. En kvart kvar till start. För lång kö till den enda toaletten. Bestämde mig för att skita i toan.
Drottning Sofias väg. Redo för marathon.
Banan var en vändpunktsbana, där varje vända var 1500m (750m ut, 750m tillbaka). Slingan startade vid Sofiaporten och sen bort bakom Östermalms IP. I princip identiskt med Jubileumsmarathons extra slinga. Backigt? Jovisst! Först uppför backen bakom GIH sen nerför till bakom Östermalms IP. Sen kan det ha varit någon meter som var flack. Sen fortsatte det ner till vändningen halvvägs ner i backen. För att få till den exakta marathondistansen så gick starten vid Vallhallavägen och sen sprang man de första 195 metrarna fram till slingstarten vid Sofiaporten.
För att höja svårighetsgraden på loppet hade man dessutom lagt in en del extra hinder. Diverse isområden. Bland annat vid båda vändningarna. Fotgängare att väja för. Som om man inte hade nog med att undvika att krocka med andra löpare. Barnvagnar och hundar att hoppa åt sidan för. Även tokcyklande cyklister att hoppa av vägen för. Till och med hästar hade de fixat dit. Hästhoppning fick en helt ny innebörd.
Hade haft ont på en hel del ställen i kroppen inför loppet. Bland annat en vad som trilskats rejält. Hade blivit tvungen att dra ner träningen till nära noll. Så plan för dagen var att ta det lugnt. Frågan var bara hur lugnt. Någonstans kände jag att jag inte var helt nöjd med förra maran, decembermarathon nästan tre veckor tidigare. Slöjogg och sen i mål på en 4.20 kändes inte helt tillfredställande. Okej, håller vaden så kan jag försöka mig på att klara av loppet på under 4 timmar. 3.58 säger vi det får bli bra.
Direkt efter start kom jag ihop med en annan löpare, Emil fick jag veta senare, som hade liknande ambitioner. Han tänkte sig det hela bara aningens snabbare någonstans kring 3.45. Nåväl det är ju nästan samma sak, så vi slog följe. Tycker det går lättare om man har lite sällskap. Dessutom skulle jag få lite marginal för ett toastopp. Vi lyckades hålla en mycket stabil fart mot 3.45 hela tiden.
Efter cirka två mil. (Bild Jan Paraniak eller möjligen Thomas Svensson, de glömde avslöja vem som höll i kameran just då.)
Och visst hjälpte sällskapet. Plötsligt hade vi sprungit en mil. Ojdå, kändes som om vi startade alldeles nyss. Poff, där var vi uppe i två mil (efter 1.50.25 enligt mellantiderna). Hur gick det till? Och sådär tickade kilometrarna bara på. Sen vid tre mil bromsade Emil in och säger att han är trött. Jag funderade ett ögonblick på att sänka farten och fortsätta göra honom sällskap. Men jag tyckte mig märka att han inte bara behövde en liten temposänkning, vilket senare visade sig stämma väldigt bra. Så vi fortsatte var och en för oss själva, och hejade på varandra varje gång vi möttes i stället.
Efter cirka tre mil. (Bild Petra Kinnerberg)
Fortsatte i samma tempo upp till 31 695m. Bara milen kvar. Eller kanske snarare sju vändor återstod. Kände att jag hade en massa energi, så jag gjorde en liten fartökning. Började kännas i benen, men det var bara skönt att få kämpa.
Insåg att jag hade en hel klunga löpare bara någon minut framför mig. Svårt egentligen att veta i ett sådant här lopp. Men jag bedömde deras fart och om jag trodde att de låg på samma varv som mig själv. Så jag började jaga ikapp löpare efter löpare. Sista killen i gult linne var starkare än de andra så det dröjde till näst sista varvet precis innan bortre vändningen innan jag lyckades springa förbi. Ett varv kvar. Folk skriker att jag har ett varv kvar. Jag skriker att jag har ett varv kvar. Lyckokänslor. Det här kommer gå bra. Borta vid sista vändningen märkte jag att killen i gult linne var mig hack i häl. Han hade tydligen jobbat sig ifatt. Bara 750 meter kvar. Tänkte inte ta stryk där. Såg till att hålla lagom bra fart uppför. Han verkade inte vara med längre. Gör en liten fartökning sista hundra metrarna ändå, bara för att. I mål på nytt årsbästa. Mats, som killen i det gula linnet hette, kom i mål sex sekunder senare. Närmare än jag trodde, tydligen bra avslutning där med.
Efter cirka fyra mil. Superspurtarna Alexander och Mats.
I omklädningsrummet upptäckte jag att det stod Ultra Marathon på medaljen. Överraskning nummer 3! Men vänta, jag har ju inte sprungit ett ultramarathon. Eller? Jo! Det är ju Team Ultrasweden som arrangerar, och därmed blir det ju ett ultramarathon. Mitt kortaste ultramarathon hittills.