|
|
10 - Sunne MarathonDatum: 1 maj 2010
Tänkte att jag skulle göra mitt tionde lopp lite extra festligt. I och med att maratonjubileet skulle firas ordentligt i samband med Vienna City Marathon, så var det ju bara att passa på, bordet var ju liksom redan dukat till fest där. Lite extra krydda att få fira två saker samtidigt. Tyvärr blev det till ett stort fiasko för egen del. Det blev aldrig ett tionde marathon. Jag kom inte ens till start. Visserligen inte självförvållat, men på grund av inställd flygtrafik, kaos på bussar och tåg, och slutligen en olycka i Hamburg som kom att stänga av tågtrafiken söderut, så gick det inte att sig fram till Wien i tid. Istället för att invänta ett annat festligt tillfälle, så fick jag en plötslig impuls att åka till Värmlands djupa skogar och springa. Notera att jag har inga kopplingar till Sunne. Faktum är att jag aldrig tidigare varit i Sunne, eller ens i närheten. Enda anledning att jag sprang just här var att det var första bästa möjlighet att springa. Det var nog så enkelt att jag blev desperat på att få springa efter missen med Wien. Lite som att man aldrig vet om man någonsin kommer att få springa mer, så lika bra att passa när man har chansen. Och då oavsett om det kommer vara fest eller inte. En liten, liten gnutta fest blev det ändå. Den lilla gnuttan festlighet bestod av två saker. Den ena var namnet på arrangemanget, som även omfattade några kortare distanser, Sunne löparfest. Den andra var en galen snubbe som dagen till ära sprang maratonloppet iklädd smoking. Hmm, vänta lite, hade inte jag smoking på mig, men då måste det ju betyda att det var jag som galningen. Ajdå! Starten var i Södra änden av Sunne, sen sprang man till norra änden (3,5 km bort), vände och sprang tillbaks samma väg. Sammanlagt sex stycken sådana vändor. För att få till hela distansen så var målet 200m efter starten. Eller rättare sagt 200m efter sjätte vändningen vid södra vändpunkten, annars blir det ju jättekort. Relativt lätt bana, en del små flacka backar (de kändes dock varken små eller korta sista varvet) och några tvära krökar (där man dessutom kunde möta folk) som svåraste utmaningar. Planen inför loppet var att se det som ett långpass, och att bara springa lugnt och gå en del. Allt för att spara mig inför kommande utmaningar och kunna få till en formtopp till Stockholm Marathon, som plötsligt uppgraderats till säsongens stora mål. Jag tyckte jag tog det rätt lugnt också. Men kanske beroende på vädret (man måste ju hålla igång för att hålla sig varm), och inspirationen man fick när man tyst gled förbi flåsande sjukilometerslöpare och halvmarathonditon, så var det nog ändå inte så lugnt. Första 7km på 35 minuter. Ojdå! Eftersom det ändå kändes rätt lätt, förutom att jag hade ont i låret redan efter någon enstaka kilometer, rätt lätt konditionsmässigt alltså, så tänkte jag att jag kan väl köra på något varv till och se hur det känns. Jag insåg kanske redan då att jag skulle köra på hela vägen. I och med att det var min snabbaste öppning hittills och det fortsatt kändes lätt, så kändes det lite dumt att slänga bort öppningen och inte göra något av den. Hade inte så noga koll på tiden, men jag tror jag ökade lite på varv 4 och 5. Insåg att jag skulle kunna gå i mål på typ 3:18 eller så. Tyvärr så tog energin slut fullständigt efter 39 kilometer. Det var som om energin plötsligt bara försvann ur kroppen. Normalt sett brukar jag kunna öka de sista kilometrarna, men nu fick jag kämpa för varje meter. Motvinden och backarna fick mig nästan att stå helt stilla. Sen började regna mer också... Typiskt. Kämpade mig i mål i alla fall. Och lyckades faktiskt spurta de sista metrarna för att gå under 3:22. Japp, jag fixade det precis! Sen blev jag sittande på en bänk en bra stund. Tyvärr var spurten meningslös för tydligen visade klockorna inte riktigt rätt tid. Nåväl nytt personligt rekord ändå. | |
